Är det så man skapar rörelseglädje?

Var med om inte mindre än två alldagliga men en smula nedslående händelser idag.

1. En dagisklass är på väg ner för trappen i tunnelbanan. En liten flicka får för sig att ta sig ner genom att ta tag i ledstången med båda händer och liksom svinga sig ner. Genast snäser en av dagisfröknarna:
   "Men gå ordentligt! Du ska väl inte klättra som en apa heller."
2. Utanför Tyresö Centrum finns en sluttande gångväg med ledstång på ena sidan. Ledstången sitter på en låg betongmur, och på andra sidan denna är ett parti med grova stenar. En mamma och en liten pojke går utför den gången när pojken vigt kryper under ledstången och börjar promenera på den nu mycket ojämna improviserade gångvägen. Mamman har nu hunnit lite i förväg, och pojken hojtar glatt: "Här nere går jag." Mamman vänder sig om och säger i snäsig ton: "Men skynda dig på, jag ska väl inte behöva vänta för att du ska gå en massa konstiga vägar."

Kanske kommer de här båda barnen om 20-30 år att upptäcka att "det här med funktionell träning är ju toppen". Att kroppen är till för att användas och att det finns massor med roliga sätt att använda vardagen till att göra det. Men vad har hänt innan dess? I värsta fall leder kommentarer som de här till att de här barnen (och säkert massor av andra) skolas in till att "gå ordentligt" och "sitta still". Trots att vi alla vet att det inte är det som behövs.

Jag hoppas att det jag såg var undantag. Men jag är långtifrån säker. Ut och lek! Gå konstiga vägar! Klättra som en apa! Hälsa från mig. Tjipp!