"Ingen ska ha längre än 300 meter till en park i Stockholm" lovar Stockholms stadsbyggnadsborgarråd Kristina Alvendal enligt en artikel i Dagens Nyheter idag.
Det är bara att lyckönska stockholmarna till att medvetenheten om att natur och grönområden behövs om människor ska må bra nu tycks förankrad i den högsta politiska ledningen.
Samtidigt blir jag lite fundersam på varför och vilken sorts parker som avses. I artikeln lyfter stadsbyggnadsforskaren Alexander Ståhle fram Vasaparken som ett gott exempel. Och i en bakgrundsruta påpekas att det kommer att bli strid kring byggprojekt som knaprar på det som är grönt på stadsplanekartorna - även "triviala buskage och grässlänter".
Missförstå mig rätt. Vasaparken är en suverän lekplats med fotbollsplan och stora gräsytor. Sådana behövs definitivt. Men jag hoppas att det inte bara blir lekplatsparker som kommer att skapas. Grönskan i staden har ju så många fler funktioner! Vi behöver också lugna, lummiga oaser där man bara kan få sitta i lugn och ro och koppla av. Och vi behöver lite vildare partier där växter och djur kan få en fristad utan att vara planerade in i minsta detalj.
Återupprätta visionen om Den gröna staden
Nils-Erik Landell lade i boken Den gröna staden 1979 fram en tanke om att man skulle skapa gångstråk som skulle knyta ihop grönområdena så att man skulle kunna gå i grönska mellan stadsdelarna. En utmärkt idé som naturligtvis inte blir lätt att genomföra på en gång. Men när nu ett antal nya parker ska anläggas vore det ju suveränt om man hade med det perspektivet redan från början och genomför det där det är möjligt. Det gynnar ju både den bilologiska mångfalden och oss människor som behöver grönska för vår återhämtning.
