Promenerar hem i vackert vårvinterljus och med solen som värmer mina vinterbleka kinder. Några blåmesar sjunger. En bit fram står slamsugbilen och slamrar.
"Jaha, så var den naturupplevelsen förstörd", tänker jag reflexmässigt. Kommer att tänka på grunden i medveten närvaro - att notera, inte döma.
"Hur ska det kunna gälla buller som så brutalt tränger igenom alla barriärer och orsakar stressreaktioner i kroppen" far det genom min hjärna. Men jag försöker ändå att bara acceptera att slamsugbilen står där och det kan jag inte göra något åt. Även om jag hade föredragit att slippa oljudet ser jag nu att himlen är lika blå som förut och solen värmer lika skönt. Jag låter inte ljudet helt dominera min tankevärld - och det känns genast lite bättre!
(Ännu bättre känns det strax därpå när chauffören slår av kraftuttaget. Dieselmotorns låga mullrande känns nu nästan lika hemtrevligt som en katts spinnande. Men det var inte det som var poängen.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar